Man är inte alltid så jävla kaxig.
Att vara ensamstående är busenkelt så länge man är mammaledig. Vem behöver bryr sig om en " uppesittarnatt" när det absolut inte finns något tvång att ens lämna sängen dagen där på? All förlorad sömn finns det tid att ta igen när barnet sover.
Att göra saker är heller inte omöjligt även om det krävs lite mer planering än innan födsel. Spontana saker kan uppfattas som omöjliga många gånger, vilket jag aldrig har känt som ett problem.
Nu däremot får man smaka på rosdansen man under över ett års tid dansat, Nu när jobbet och vardagen satt igång hade man ju önskat att den bestod av dagislämning, jobb, dagishämtnign, matlagning och sängdags. Vissa dagar funkar det galant trots att mitt dagis ringer mig för minsta lilla. Under 1 månad har jag haft honom hemma två veckor med ihopräknade dagar pga av magsjuka?
Okej magsjuka är mindre kul, inget jag är speciellt sugen på att ens hämta hem men väl hemma verken skiter eller spyr han, sover, äter och leker som han ska.
Dagis baciller kommer det föralltid att finnas, första sjukdomsåret behöver alla gå igenom men att ringa för att ringa är ett förbannat problem för mig som själv, jag har ett jobb, en inkomst och kan hur mycket jag än vill inte klona mig och vara på två ställen samtidigt.
Missförstå mig rätt, jag har absolut inga problem att vara henna med Elias när han VÄL är sjuk, men hitills har jag aldrig hämtat honom med en endaste grad feber, spysjuka, rännskita eller rinnande snok.
Att gå miste om den lilla inkomst man sliter arslet av sig för för att vara hemma med ett friskt barn känns så där.
de är du som förälder som vet bäst om hur E mår och om han är frisk nog för förskolan.
Tycker de är trist att du har fått den bilden, själv jobbar jag på en mkt tålig förskoa som alldeles för ofta har för många sjuka barn för att föräldrarna(två) MÅSTE jobba. Där kan dem inte offra en utav föräldrarnas arbetsdagar, nene...
kramis, å kämpa på
Fin blogg!
