lindastellberg

Elias är snart 14 månader endå på något konstigt vis känns det som jag för en kvart sedan blev kvitt dom hemska värkarna, låg där med uppsprättad mage, förlamade ben och med världens vackraste unge på mitt bröst.
Att titta på ett sådant här program väcker vissa känslor till liv även hos oss känslokalla svin, Trots akut kejsarsnitt känner jag mig nöjd och inte alls rövad på en förlossning värkarna var inte ens halvvägs och helt ärligt hade jag aldrig klarat av att gå hela vägen. Mycket kan jag men föda barn kommer nog aldrig att vara min grej.

04:13 22a december plockades Elias ut och 09:30 24e december alltså julaftons morgon skrivs vi ut ifrån BB GISSA om jag med min otroligtLÅÅÅGA smärttröskel bitit ihop för att inte missa julafton med  övrig familj, Jag minns smärtorna under julmiddagen och natten så väl många gånger ångrade jag mitt val att så tidigt lämna sjukhuset och allt morfin. Alvedon hjälpte inte alls, blev nästan arg att dom ens gett mig det. Bättre borde dom väl vetat?

26e december var vi hemma och jag klarade mig helt på egen hand.
Självklart sov Elias bredvid mig. Att böja mig över hans säng gick inte hur mycket jag än gav mig fan på det, men vem är jag att klaga där sover han ju fortfarande fast av helt andra anledningar.
Det är mysigt och jag vill föralltid ha honom så liten och vid min sida men det är snart inte längre hållbart.

Poängen med det här är att tiden gått så otroligt snabbt, jag vill många gånger spola tillbaka till den där hemska natten, göra om allt på nytt. Ligga och snoooza bebis i evigheter, glömma allt vad alarm och verklighet heter och bara vara. Den tiden är så otroligt kort om man ska jämnföra, den går aldrig i repris speciellt inte för mig som i skrivandes stund är rätt övertygad om att jag inte ska ha flera barn.