Att vara mamma!
Elias är 10 månader och jag 22 år.
Vi båda är unga och vet inte så mycket om livet, allra minst Elias. Min uppgift som hans mamma är att lära honom så mycket om livet jag bara kan, både des med och motgångar.
Idag är jag fortfarande rätt ovetande om mycket trots att jag hunnit gå igenom en hel del. Att ha barn är inte alltid så lätt och redan nu har jag stundvis fått prova på att känna mig otillräcklig, känslomässigt överbelastad, världelös och alldeles superlycklig. Dessa känslor kommer jag pendla emellan säkert hela tiden gör vi alla inte det någongång?
Jag är inte perfekt och strävar heller inte efter att vara det, hur bra jag än är kommer det alltid att finnas folk som baktalar mig, jag har insett det nu.
Jag gör mitt bästa gällande allt i hans närhet och jobbar hela tiden på att förbättra det jag kan. Ibland önskar jag att jag var en bläckfisk, att jag hade åtta armar.. Det skulle nog vara så mycket lättare att diska, leka på bilmattan och laga mat samtidigt då.
Utan att vara en bläckfisk, utan att ha åtta armar fungerar det mesta så bra det bara kan.. Visst har även jag orkelösa dagar då allt är jobbigt och piss men jag försöker att inte lägga så mycket energi på dom. Disken blir ofta lidande, taklamporna fungerar när dom känner för det..
Men viktigast av allt vi älskar varandra villkorslöst och det kan INGET i världen ändra på, älskade underbara UNGE!
Hur nära perfekt jag än blir kommer folk alltid att fortsätta baktala, jag har insett det nu!
