lindastellberg

Runt fyra i morse slog jag upp ögonen lyckligare än på länge, tiden stod stilla... Iallafall var det något jag hoppats på, sidan jag vaknade på var en sida jag verkligen trivdes med, en sida jag saknat... Klockan gick, mycket hände på kort tid. Lyckan var som bortblåst, som den aldrig varit där... En stund kände jag inget annat än hat, det gick över och jag blev slutligen ledsen och sårbar... Min fina morgon blev en mardröm... Även det var önsketänkande, det här är på riktigt och det var absolut det sista jag ville, ödet valde, jag tror på ödet.... Utan ödet hade det aldrig hänt. Det är en del av mitt liv nu en otroligt fin del, en del jag uppskattar... Föralltid, försent!